Avtalsfrihet är en grundprincip i Sverige

Inom avtalsrätten är avtalsfrihet en grundprincip i Sverige. Det innebär att man får teckna avtal med vem man vill och under vilka villkor som helst, såvida det inte strider mot lagen. Däremot finns det vissa undantag från denna grundprincip. Exempelvis enligt den så kallade kontraheringsplikten, som kan innebära att det enligt lag framgår att avtal ska ingås.

En lagstadgad kontraheringsplikt gäller bland annat för ekonomiska föreningar, som enligt lag är skyldiga att ingå avtal med medlemmar som ansöker om medlemskap och som uppfyller villkoren, om det inte föreligger särskilda skäl att neka medlemskapet. Försäkringsbolag får inte heller vägra en konsument att teckna försäkring, om det inte föreligger särskilda skäl för vägran.

Huvudregeln är att avtalsfrihet är en grundprincip i Sverige. Det finns heller inga formkrav för de flesta avtalen, vilket innebär att de kan vara utformade lite hur som helst samt att det är ganska fritt att avtala om mycket.

Formkrav enligt lagen

Några avtal som har formkrav är avtal om köp av fastighet, som måste vara skriftligt. Dessutom måste ett testamente vara undertecknat av minst två (2) samtidigt närvarande vittnen och testamentet får inte vara signerat digitalt. En framtidsfullmakt måste också vara skriftligt och bevittnad för att vara giltig.

Tvingande och icke tvingande lagstiftning

Om en lag är tvingande, är det inte tillåtet att avtala om sämre villkor än det som står i lagen. Exempel på en tvingande lagstiftning är konsumentköplagen, som gäller när en konsument köper varor från en näringsidkare. I lagen står det att reklamationstiden är tre (3) år och det går inte att avtala om mindre.

Köplagen som gäller köp av varor mellan två näringsidkare (eller två privatpersoner) är istället dispositiv, som innebär att den inte är tvingande. Det är alltså möjligt att avtala om andra, och sämre villkor, än de som framgår i köplagen.

Avtal mellan två företag har därmed ofta större avtalsfrihet, än avtal mellan ett företag och en konsument. Detta gäller eftersom en konsument har en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren.

Motsvarande förhållande föreligger mellan exempelvis en arbetsgivare och en arbetstagare. I detta förhållande har arbetstagaren en underlägsen ställning i förhållande till arbetsgivaren. Arbetsgivaren får därmed inte avtala om sämre villkor än de som framgår i lagen om anställningsskydd.